Österut

Först av allt skall ju sägas att jag faktiskt inte reste hit med någon som helst konkret plan överhuvudtaget. Jag hade någon idé om att jag skulle "plugga lite och jobba lite samtidigt". Och jag fick faktiskt arbete ganska så omgående, tack vare en god vän började jag arbeta på "New World Baby", den i särsklass mest oseriösa arbetsgivaren jag någonsin haft, dock garnerat med den i särklass bästa lönen jag någonsin fått. Samtidigt gjorde jag och Kajsa en hel del udda filmjobb (som jag har skrivit om tidigare), betydligt intressantare och roligare än att barnvakta kinesiska snorungar, men samtidigt mycket mer slitsamt och dessutom sämre betalt.

I samband med att jag hoppade på lärarjobbet träffade jag även en man som spenderat de senaste fem åren i Kina som gav mig det kanske mest värdefulla rådet jag fått angående att bo och arbeta i Shanghai; ÅK INTE HIT UTAN EN TIDSPLAN. Vid den här tiden var jag fortfarande i nästan extatiskt tillstånd över stadens energi och min plötsligt uppgraderade överklasslivsstil i Shanghai och förstod knappt vad han pratade om, även om jag senare förstås skulle komma att förstå exakt vad han åsyftade.

När det gäller lärarjobbet så hatade jag verkligen det, redan från början, men framförallt hatade jag det faktum att jag överhuvudtaget inte kunde kommunicera med omvärlden, ingen pratar ju i princip engelska här, och om de pratar engelska så är de ofta så värdelösa på det att det inte är någon idé att bli vänner överhuvudtaget. Hela den upplevelsen, att vistas och bo i ett land där man inte pratar språket, och där invånarna inte pratar engelska, är otroligt prövande. Helt enkelt därför att det är fruktansvärt, fruktansvärt ensamt, även om man har några engelskspråkiga vänner så missar man allt vardagsumgänge som får en att känna sig hemma.

Vid den här tiden satt jag sysslolös i princip fyra av fem veckodagar och tjänade samtidigt inte tillräckligt med pengar för att ta privatlektioner i kinesiska, därför signade jag upp på "Tong Ji University JBC Centre", vilket bör sägas är ungefär lika seriöst som "Fairfax university", med andra ord; betala in pengarna och du är automatiskt godkänd. Jag hade dock turen att hamna i en klass med 4 elever och kunde därför förbättra min kinesiska tämligen kvickt.

Att studera kinesiska var i början fruktansvärt tidskrävande och ansträngande. Jag som knappt kan skriva läsligt på svenska, skulle plötsligt lära mig att skriva 20 kinesiska tecken om dagen någonting som därför i princip tog upp all min tid. Jag passade dock på att resa lite till närliggande städer som Suzhou och Hangzhou (bläddra ner om ni vill se bilder och läsa mer om det).

Min inställning till Stockholm hade ännu inte förändrats, jag längtade helt enkelt inte hem överhuvudtaget utan trivdes med mitt liv (den första gången jag ringde någon av mina vänner var i förra veckan när allt krisade ihop sig).


I längden är dock Shanghai väldigt prövande. Att bo i Shanghai är lite som att bo på en flygplats, man befinner sig på något sätt ständigt i transit. För det första är det oerhört svårt att skaffa sig vänner här i jämförelse med Stockholm. Om jag i Stockholm träffar någon jag tycker om exempelvis ute på en klubb så kan jag vara åtminstone halvsäker på att jag förr eller senare kommer att stöta ihop med den här personen. Med andra ord kan jag låta en relation växa fram stegvis, jag behöver inte ta personens mobilnummer och ringa direkt dagen efter.

I Shanghai gäller dock snarare raka motsatsen, träffar man någon man gillar får man snabbt som satan ta personens mobilnummer och sedan se till att ringa så snabbt som möjligt för att träffas igen, annars vet du till nittionio procents säkerhet att du aldrig kommer att stöta ihop med denna person igen och därmed tappar en potentiell vän.

Lägg till att de flesta personer du träffar är här på tillfällig basis, även de flesta av mina kinesiska vänner är i Shanghai mer eller mindre tillfälligt eftersom att många kommer hit för att studera eller arbeta. Under det senaste halvåret har minst två tredjedelar av mina bekantskaper åkt hem. Den här bristen på stabilitet gör att man hela tiden måste anstränga sig för att inte förbli ensam. Det här är nog den absolut största nackdelen med att bo och leva här. Jag har nog aldrig träffat så mycket ensamma människor som jag har här, och jag har aldrig gjort så många underliga bekantskaper. En av mina bästa vänner är son till en högt uppsatt gangster i ett onämnt u-land, en annan är fullständigt white trash från en stad på mindre än 400 invånare i Oklahoma, med andra ord två personer jag aldrig skulle komma på tanken att umgås med hemma.

En annan underlig tendens som man tydligt märker på de utlänningar som bott länge i Shanghai är att boende här verkligen har ett tydligt bäst före-datum. Många (vita) utlänningar som kommer hit kan inte riktigt hantera hur de socialt sett står över kineserna (Exempel: min kinesisklärare ringde och bokade bord på kinesiska, fanns det bord? Nej. En minut senare ringer hon och pratar engelska. Fanns det bord? Ja, plötsligt). Detta sammantaget med att du som utländsk medelinkomsttagare aldrig behöver städa själv, laga mat själv eller tvätta kläder själv gör att vissa människor till slut faktiskt börjar tro att de är mer värda än de kineser som tar hand om smutstvätten, tvättar lägenheten och lagar maten. Shanghai förändrar verkligen vissa människor, och det är sällan till det positiva. Jag själv känner framförallt att jag har hårdnat oerhört mycket, och samtidigt bryr mig betydligt mindre om människor runtomkring mig men å andra sidan bryr mig betydligt mer om mig själv.

Känslan av ensamhet kände jag dock länge var någonting jag kunde leva med, men när mina föräldrar kom hit och hälsade på blev det nästan outhärdligt. Jag kände för första gången sedan jag kom hit att jag verkligen längtade hem till Sverige; det enkla vardagslivet, känslan av att tillhöra ett stabilt sammanhang, det faktum att Sverige har en natur annat än risiga parker där man inte ens får sitta på gräset... Detta sammantaget med andra, mer, så att säga, akuta händelser gjorde att jag kände att det var dags att åka hem och mellanlanda. Problematiken med att jag vet att Shanghai förändrar människor gör dessutom att jag känner att jag behöver åka hem till mina vänner för att se vad som egentligen har hänt med mig. Jag känner mig verkligen inte som samma person längre och jag behöver ta reda på om det verkligen är så eller om jag bara inbillar mig. På det hela taget är jag dock oerhört glad att jag reste hit, jag reser härifrån med lika mycket pengar som jag kom hit med men har med mig enorma mängder upplevelser. Just nu känns det dock inte som att jag säger "hej då" till Shanghai, snarare 再见, på återseende.

Nu är labour day-lovet slut och jobb/skola tar återigen upp i princip all min tid. Under lovet tog vi oss tid att besöka Xiamen, en pömsig strandstad på Kinas sydöstkust, mycket tätt inpå Taiwan. Xiamen var verkligen en speciell upplevelse, i synnerhet den historiskt viktiga Gulang Yu (en ö alltså), varifrån man vid hyfsat klart väder faktiskt kan få sig en glimt av Taiwan, vilket förstås gör att kinesiska patrioter från hela landet åker hit enbart för att reta upp sig över att Taiwan "för tillfället" är självständigt.

Jag väntar fortfarande på att träffa den första kinesen som de facto anser att Taiwan har rätt till sin självständighet från Kina, men jag misstänker att jag väntar förgäves. Jag har diskuterat Taiwanfrågan så pass många gånger att jag numera brukar slänga ur mig saker om norge som att "shi rui dian de taiwan, i bai nian qian shi women guo jia de i bu fen", halvslappt översatt: det är Sveriges taiwan, för hundra år sedan var det en del av fosterlandet. I de flesta fall är jag rörande "överens" med mina kinesiska vänner.